Kaos

Min sköldkörtel fungerar bara fint, så min läkare rekommenderade mig att sluta amma. Medan jag var där och fick proveresultaten passade jag på att sätta i en spiral. Min läkare tyckte att jag hade en ovanligt lång livmoderhals, hon mätte till 12 cm och förklarade att det normala är att den är runt 9 cm, och var därför lite osäker på om det skulle gå att sätta i en spiral. Vi enades om att hon skulle försöka, men efteråt var hon inte nöjd med resultatet, hon tyckte bl.a. att jag blödde mer än hon var van vid och hon skickade mig därför till sjukhuset för att göra ett ultraljud hos gynekologen. Där konstaterade man att spiralen inte riktigt låg som den skulle och jag skulle därför få komma till en annan specialist denna vecka och rätta till den. Så, där var jag idag och där kunde man inte hitta den. Den var försvunnen. Det troligaste alternativet var naturligtvis att den hade ramlat ut när jag kissat eller så, men eftersom jag inte märkt något fick jag göra en bukröntgen, och då konstaterades att den krupit in i buken på mig. Läkaren måste ha perforerat livmodern och sedan har spiralen stötts ut genom hålet av livmodern. Nu ska jag opereras på fredag för att ta ut denna oönskade spiral ur min buk. Som om jag inte hade nog att tänka på under dessa dagar med en flytt till andra sidan jorden bara 1,5 vecka bort. 

OM man har en lång livmoderhals är det mycket svårt att få en spiral att dels hamna rätt och dels att stanna kvar i livmodern. Därför är det bästa alternativet för sådana som vi att sätta in en spiral som man fäster i själva väggen på livmodern. Detta vet tydligen inte husläkarna om, inte min iallafall, och hade hon vetat detta hade jag sluppit allt detta elände. 

Känner mig trött, det är lite för mycket just nu och jag önskar bara sätta mig på flyget och kliva av i solen och värmen. Denna långa process att packa och flytta passar inte mig riktigt. Jag vill att det ska vara över nu.

Sköldkörteln

Jag har varit på vårdcentralen och tagit blodprov för att kontrollera om jag har en infektion i kroppen och om min sköldkörtel funkar som den ska. Min läkare tror att min smärta i mina fötter och knän och min minskade styrka i händerna antingen beror på sköldkörteln eller på amningen. Jag får provsvaren på torsdag, och om det det inte är sköldkörteln som krånglar antydde min läkare att det kunde vara dags att börja fundera på att sluta amma helt och hållet. Tanken har inte ens slagit mig, trots att jag alltid misstänkt att mina smärtor är amningrelaterade. 

 

Jag pallar inte ställa om hela vår matrutin till ersättning, nappflaskor och riktig mat just nu, mitt i flyttkaoset. Blir fan helt gråtfärdig bara av att tänka på det. Det får vänta helt enkelt. Jag fortsätter delamma tills vi landat på andra sidan jorden, sen kan vi börja fundera på hur denna övergång ska ske. Orkar inte ha ytterligare en sak att oroa mig över. Det är säkert den enklaste sak i världen, att sluta amma, men jag har inte tankekraften just nu. Hennes liv är stökigt nog som det är just nu, hon behöver inte en till förändring, en stor sådan dessutom. Min mammainstinkt säger nej och min trötta urlakade kropp och själ säger också nej. Så. Då var det bestämt. Jag får väl dra en vit lögn för läkaren eller nåt.

Andras sjukdom och död

En ung man, musiker, författare och framgångsrik bloggare dog i förrgår i cancer bara 29 år gammal. Orättvist och fruktansvärt på alla sätt och vis. Jag har läst hans blogg från det att han fick veta att cancern var tillbaka och att han inte skulle överleva denna andra gång. 

Nu är hela sveriges sociala nätverk fyllda av känslosamma utspel om hur mycket hans blogg, hans ord betytt för dem, hur de fått perspektiv på livet, hur de lägger ifrån sig datorn/iPaden/telefonen och kramar sina nära och kära, hur viktigt det är att leva i nuet, att ta vara på dem du älskar.

Jag kanske är dum, men detta fyller mig med en trist känsla. Jag vet att den unge mannen ville dela sin historia, främst för att hjälpa sina nära och kära att förstå hur han kände sig sina sista år i livet. Jag vet att han var glad över att hans ord berörde så många. Men jag blir ändå lite trött i själen, när människor deklarerar att nu lägger de minsann ifrån sig telefonen en dag och kramar sina kära för att de blivit så berörda av en döende ung mans  ord. För att nästa dag, eller på sin höjd dagen därefter begrava näsan i den igen och fortsätta som om ingenting har hänt. Business as usual för de allra flesta av oss. Men för den unge mannens nära och kära blir det kanske aldrig mer business as usual.

I en stor svensk podcast diskuterade man i somras den eritreansk-svenske journalisten och politiske fången Dawit Isaaks pågående fångenskap i ett eritreanskt fängelse, då en PR firma hade byggt en cell som påstods vara identisk med den Dawit sitter fängslad i, och ställt ut den i Almedalen. Politiker och andra deltagare fick således prova på hur det kändes att sitta där inne, i en kvart eller så. Detta fyllde också sveriges sociala medier, och precis som jag har nu, fick podcast författarna en dålig smak i munnen över hur människor nästan försökte bräcka varandra i sin medkänsla över Dawit och hans situation.

Så, vad vill jag säga med detta då? Att man inte kan ha perspektiv med andra om man inte delar deras öde? Att man inte är en bra människa om man inte går omkring och dagligen känner att man har perspektiv på vad som egentligen är viktigt, att man håller döden på avstånd och konstant omfamnar livet? Nej. Det menar jag verkligen inte. Jag är bara ledsen över att unga människor dör i förtid, att föräldrar förlorar sina barn och att vissa av oss tvingas leva med det perspektivet vareviga dag. Och vi som har det perspektivet, vi som inte behöver påminnas om att det är sådant det är, livet, vi lägger inte ifrån oss telefonerna. Vi klappar oss istället på axeln och är stolta och glada över att vi lyckas leva ett så alldeles vanligt liv som möjligt. Vi vet redan hur mycket vi värderar dem vi har omkring oss, och vi behöver inte påminnas om dödens ständiga närvaro, för att verkligen förstå detta.

Utbrändhet och kampen om sömnen

Mina före detta kollegor bränner ut sig på löpande band. En efter en säger de upp sig eller blir sjukskrivna och situationen på min föredetta arbetsplats måste närmast likna en katastrof. Sist jag träffade min föredetta chef frågade hon om jag kunde tänka mig att komma tillbaka. Hon hade inte förstått hur nära i tiden vår flytt till andra sidan jorden faktiskt är, och hade nog hoppats att jag kunde övertalas att komma tillbaka. Jag kände mig smickrad! Jag vet att jag lämnade ett stort hål efter mig när jag slutade, och den arbetsbörda som lades på mina kollegor när jag var frånvarande under Antons graviditet, efter Antons graviditet och när jag till slut sa upp mig, var nog början till slutet för vår grupp. Det säger jag inte för att jag tror att jag är oersättlig på något sätt, men när en hel person försvinner måste ju arbetet göras av någon annan, som redan har mycket att göra, och det är stressigt naturligtvis. Så vår katastrof har haft konsekvenser för många andra än bara oss. 

Juliette sover inget vidare och hela familjen är helt slut just nu. Det är inte hennes fel, hon lägger sig lydigt om kvällarna och sover som en stock. Men bara på mage. Och vi, hennes nervösa föräldrar bråkar med henne hela nätterna, vänder henne tillbaka på rygg och stör hennes nattsömn och får ingen vila själva heller. Inatt gav vi upp. Klockan 5 på morgonen när hon var alldeles vaken och återigen på mage efter många vändningar gav vi upp. Inga mer barriärer under lakanet, bara en platt säng i vilken hon får ligga precis som hon vill. Jag kommer dö av rädsla många gånger per natt, men jag ska erkänna att jag ser fram emot att få sova lite också.

Om den där avundsjukan

Jag får fortfarande en konstig känsla i kroppen när jag hör om någon som blivit gravid, eller om jag möter en gravid kvinna på stan. Jag vänder fortfarande bort blicken för det känns fortfarande olustigt. Jag läser fortfarande gravidbloggar med andan i halsen, och undrar varje dag jag loggar in om idag är dagen då de kommer berätta att deras barn har dött. De vänner och bekanta som fick barn när min sorg var som värst är fortfarande på listan av människor som är blockerade från min facebook news feed. Jag är inte intresserad av att följa deras småttingar växa upp, när min inte fick det. Andra barn som inte är förknippade med Anton har jag inga problem att följa och glädjas med. Det går en tydlig gräns någonstans, men jag vet inte exakt var. 

Men, ibland får man sig en reality check. Igår fick jag höra att ett par som fick barn bara nån månad efter oss, som jag kände stor avundsjuka emot under graviditeten, ska separera. Jag var avundsjuk på deras naiva glädje, deras förmåga att bara ta för givet att deras bebis skulle födas frisk. Men jag fattar nu att deras glädje måste varit svart i kanterna precis som vår, eftersom deras förhållande varit ansträngt redan då.

Det är konstigt hur den fungerar, den där avundsjukan. En annan typ av elände kan alltså neutralisera det som tidigare var orsaken till min avundsjuka. Alltså är det inte bara graviditet det handlar om, utan om glädje och lycka överlag. Är du för lycklig med inslag av graviditet, gör det mig till en ogin och avundsjuk jävel. Inte så smickrande. Och ändå vill jag inte, och har aldrig någonsin känt att jag vill byta liv med någon av dessa människor, hur jäkla lyckliga de än verkar. 

Ologiskt.